Sökaren

 

 

 

Ligger allt sökande i en ursprunglig brist på sanning

 

 

 

 

 

ändå

 

Så innehållslöst det ändå känns ibland.

Som om vi människor som ändå passerar varandra varje dag och befinner oss och delar på denna samma plats knappt har med varandra att göra.

Likt yra höns jagar vi oftast omkring efter tillvarons utlagda korn, utan att ändå aldrig riktigt förstå varför.

 

Varför är vi alla på väg åt varsitt håll?

Var det aldrig meningen att vi skulle göra det tillsammans.

När det ändå bara finns vi

 

 

 

 

 

 

 

 

 Det nuliga rummet

måste vara den faktiska verkligheten,

och inte den tidsliga resan.

 

 

 

 

 

 

 

"Naturbarn tycka turist är trist..."

 

För hur skulle jag bara kunna...?

Turist i verkligheten?

Var skulle jag då höra hemma?

 

 

 

 

 

 

Min första Gud

var detta fantastiska faktum

att verkligheten fanns,

 

och Gud

var detta fantastiska faktum:

"Verkligheten".

 

 

 

 

 

 

Tänk när lugnet har lagt sig igen. När skogarna ligger stilla och stumma och havet djupt och blått. Då när stenarnas färd ner i marken varken går fortare eller saktare än den brusande älvens vatten gör. Då gör ängen som den vill med sina blommor och sjöarna sluter lugn sitt vatten om osökta hemligheter.

Tänk då när denna hektens tid är förbi och Jorden pustar ut. Då kommer det som vi i denna stund kallar människor inget annat vara än en djup suck hos en andandes evighet.

 

                                                                                      av en puppa

                                                                                      i ormars ömsnings tid

 

 

 

 

 

 

"Att testamentera marken

är egentligen lika fånigt

som att testamentera solnedgången."

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillbaka till startsidan

Tillbaka till startsidan